31 mars 2011

Blandare och kärleksförklaring


Det är många som blir förvånade över att jag och min man väljer att inte bo ihop. Jag blir förvånad över att vi idag, 2011, har en så stereotyp bild av hur ett äktenskap ska vara. För mig handlar det om att vara lycklig, att jag funnit min själsfrände, sen hur vi väljer att leva är rätt oväsentligt.
Det är även många som förutsätter att det är vi som bygger. Men det här projektet handlar om att jag bygger ett hem åt mig, med hjälp av kära vänner, där min man är en av dem. Praktiskt var han med ett tag och hjälpte till att tapetsera taket på loftet och så har han varit med och handlat material, men det är nog ungefär det. Jag har varken förutsatt eller önskat att han skulle hjälpt till mer och han låter mig lägga den tid och energi jag vill och behöver på mitt projekt. Jag har aldrig hört ett surt ord om att jag oftast lägger mer tid på projektet än på honom.
Han har inte varit med så mycket praktiskt men han är väldens bästa påhejare, idéspruta och kritiker och kan varenda detalj om bygget. Han står stolt vid min och projektets sida i vått och torrt. Dessutom är han den bästa loppis-fyndaren jag någonsin mött. Denna blandaren fick jag av han idag, helt perfekt till köket!

(För dig som ska köpa ny blandare finns en läsvärd PDF från Energimyndigheten här!)

9 kommentarer:

  1. Jag Älskar att stå och titta på din skaparglädje och med all rätt vara stolt över din envisa och starka tro på alternativa byggnadslösningar! Du lever och skapar för framtiden som ingen annan jag känner, varje dag!

    Det är lätt att vara med i ditt lag!

    Alltid din för det mesta //Jörgås Smörgås

    SvaraRadera
  2. Lycka till bägge två. Fint skrivet. Ni har livet framför er. Berit

    SvaraRadera
  3. Kloka ord!
    I många fall är äktenskapet en begränsande institution, det skulle den inte behöva vara.
    Det är kollektivismens baksida, att leva livet utan att reflektera och ifrågasätta.
    Alla gör som alla andra.

    SvaraRadera
  4. åh, kan du inte berätta mer om hur ni gör? bor ni långt ifrån varandra eller typ grannar? har ni olika mål med saker och ting eller är det bara så att ni inte känner för att bo ihop? jag och min man bor tillsammans nu, men vi kommer nog behöva bo ifrån varandra för att göra det möjligt att förverkliga oss (eller mest mig, medans han har sitt förverkligande på det torra) vilket vi inte kan göra i samma stad. förmodligen kommer vi kunna bo ihop mer senare i våra liv, men just nu känns det inte värt det för att en (jag...) ska vara lite mindre lycklig än den andra för förhållandets skull. jag tycker inte det borde behöva vara så himla farligt, och inte min man heller, vilket väl är en grundförutsättning... :) egentligen är det väl inte så nytt heller, med särbos. jag har ett starkt minne av att ha läst reportage om det så tidigt som i veckorevyn på 90-talet. vad ska det behöva vara kontroversiellt för? det viktiga är ju kärleken.

    //Emma

    SvaraRadera
  5. J; Vi slår världen med häpnad!
    Berit; Tack!
    Skaffaren; Precis!
    Emma; Vill inte gå in på några personliga detaljer men jag tycker det är väldigt enkelt. Som du säger, det viktiga är kärleken! Om man är trygg i sig själv och med sin partner, respekterar varandra och säger vad man tycker och tänker tror jag allt går om man bara vill! Lycka till!

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet. Vi lever med alldeles för många förutfattade miningar om hur det skall vara och alla som avviker från normen passar inte in i den mallen.

    Good for you!!

    SvaraRadera
  7. Jag undrar om inte tv och media fyller på stereotypen av hur ett äktenskap ska se ut; man ska bo tillsammans, vilja ha bil (helst plural). fritidsboende och flertal barn samtidigt som man har en fet karriär som gynnar spenderandet.

    Tycker det är coolt att ni fortsätter bo var för sig. Ibland kan jag drömma om att ha en egen lägenhet/stuga bara för mig själv. Kanske därför jag drömmer så mycket om en kolonistuga? En egen hörna, mina villkor?

    SvaraRadera
  8. Heja heja heja dig/er!
    Jag tror helt och fullt på särboskap.
    Skulle jag någon gång träffa någon "på riktigt", så är det särboskap som gäller. Jag är för mycket ensamvarg/ego för att klara av att bo ihop med en annan vuxen på heltid. Så är det bara. Jag känner mig själv bara alltför väl ;-)
    Tyvärr är det många som har svårt att hantera det när de fattar att jag faktiskt menar allvar med att aldrig vilja bo ihop... men men, det är deras förlust :-)

    SvaraRadera
  9. jag var särbo i sjutton år.. vi fick barn ihop en fin flicka.. och han for lite fram och tilbaka. Det gick alldeles utmärkt. hälsningar

    SvaraRadera