27 juli 2010

Statement

En julafton för sisådär 20år sedan fick jag och min syster av våra föräldrar en varsin kniv i julklapp. En varsin välslipad Morakniv med vårat namn inristat i skaftet.
Det är först nu jag börjar inse att vår uppväxt var annorlunda. Många föräldrar skulle få panik om de fick se sina små barn tillsammans med en vass kniv. Eller droppa dömande kommentarer som 'lilla vän, akta så du inte skär dig'. Men vi fick istället tydliga instruktioner hur vi skulle använda kniven för att skapa något och utvecklas, helt självständigt.

Inte nog med att många föräldrar undanhåller sina barn kreativa verktyg, de gör det på grund av barnets kön, sätter dem direkt i den stereotypa boxen. Flickor kan inte snickra, pojkar kan inte sy.

Jag är enormt tacksam för hur mina föräldrar uppfostrat mig och ser mig, med dockan i ena handen och hammaren i den andra.

Jag får/kommer få kommentarer och frågor om att jag just är tjej och bygger, positiva som negativa. Frågor om hur det känns, hur jag blir behandlad och påståenden om att jag måste vara en tuff, stark och modig kvinna i en så grabbig värld.
Jag skulle kunna välja att särbehandlas och mala på i evigheter om hur jag blivit bemött, fördelaktigt och negativt, just för att jag är kvinna. Men jag väljer att inte göra det. Jag tror inte att någon vinner på det. För mig är det jag gör självklart, det har varit det hela mitt liv, jag gör helt enkelt bara något jag brinner för och är bra på.

4 kommentarer:

  1. Uj, GISSA om jag har hittat en kul länk till dig!
    Vassågo!
    http://home.swipnet.se/elsamling/

    /Mimmi

    SvaraRadera
  2. En till:
    http://www.ravjagarn.se/blogg/2009/11/och-nu-nagra-vackra-ord-om-masonit/

    /Mimmi

    SvaraRadera
  3. Jag har jobbat med ett "grabbigt" jobb i många år nu. Jag har nog aldrig varit särskilt tuff eller modig, men jag har gjort ändå. Och precis som dig så är jag BRA på det jag gör. :)
    Heja!

    SvaraRadera